Upp för tacksamhetens stege

 En glimt av Din närvaro. Underbart.
Jag borde stannat upp lagt allt åt sidan och bara fokuserat på det, på DIG.

För det är vad jag hela tiden längtar efter men har så svårt med.

Nu då? 
Paniken vill nästan tränga sig på och in i mig, ta över, 
en stark desperat känska av att vilja men inte få, av att sträcka ut mot Dig men inte nå.

Jag hinner lugna ner mig själv innan jag får upp hjärtrytmen, andningen och får ont inombords.
Det är skadligt att komma in i sådana negativa känslor och tankar och att meditera på det och låta det ta över.

Jag vill istället tänka positivt.
Du finns här, fastän jag just nu inget känner, 
Du har kontrollen fast inget händer.

Du ser, vet och vill mig väl, 
inte bara det, du har mig kär.

Jag önskar jag kunde sudda bort allt runtkring mig och allt som stör oss emellan.
Men det största hindret är jag själv, en stress inom mig, en rastlöshet en oro.

GUD jag ber dig om hjälp. 

Jag har gått ner för olyckans stig i flera år, ner mot mörkret genom mina tankar och ord.

Nu är jag nere och vill bara upp, vill känna att jag har frid igen. Känna mig lycklig och tillfreds.

Jag har med mina ord skapat en tillvaro en falsk tillvaro som mitt sinne tror jag är i och lever i.

Jag ska upp nu, upp för tacksägelsens stege, tills jag är uppe hos DIG, bredvid Dig.

Hjälp mig. Pappa 

Älskade kära PappaGUD.